Något att berätta – anteckningar i marginalen

När vi samlade material till denna film blev det mycket sagt och tänkt som inte fick plats i den slutgiltiga versionen. Vi skickar med dessa anteckningar, i hopp om att de kan berika Era diskussioner och uppföljningsarbeten kring filmens innehåll. Det har gått nästan tre år mellan vårt första och vårt senaste möte med Adam och Violetta. Saker och ting förändras hela tiden, och känhända stämmer inte vår bild av Polen med Er bild. Ta då vår bild som en provokation, en tes att testa av mot, eller ett måttstock på förändringens storlek. Till slut är det Era bilder, och vad Ni gör av dem, som gäller.



Det började med att vi, ett filmteam från Sverige, nästan snubblade över en ung kvinna, som satt på knä på en trottoar i centrala Szczeczin. På en handskriven skylt som hon hade ställt framför sig stod det, ”Snälla, hjälp mig, jag har fått AIDS.” Här i Sverige, som under många år haft förmånen att ostört kunna bygga upp en välfärdsstat, är en sådan syn nästan otänkbar. Är man sjuk, går man till sjukhuset och får all möjlig behandling, i stort sett på statens bekostnad – dvs genom de höga skatterna som dras in från alla håll och kanter. Och så resonerar vi ungefär så här: ”vi betalar en massa skatter så att staten kan ta hand om oss. Vi har gjort vår plikt. Nu ska ’dom’ (politikerna) se till att det finns vård och omsorg i livets alla stadier.” Nu överdriver jag en smula, men man väntar sig faktiskt inte se en tiggare, åtminstone inte någon som inte är full och behöver några slantar till en öl, och i synnerhet inte en helt vanlig flicka som hade kunnat vara dotter eller syster till nån av oss.

Nu är inte detta sagt för att säga ”Å, vad vi är bra, usch vad dom är dåliga!” Utan bara för att ge en förklaring till vår spontana reaktion. Vi blev nyfikna och började fråga och filma flickan. Vilket i sin tur verkade reta de förbipasserande. Smädelser haglade genom luften. ”Hora!” skrek någon. Vår kameraman fick en knuff så att både han och kameran nästan ramlade omkull. Vi var på väg hem till Sverige efter att ha tillbringat några dagar i Auschwitz. Mötet med nazisternas fabrik för systematisk utrotning av ”pestsmittade” personer gjorde oss kanhända extra känsliga. Vad var det vi nu bevittnade? Vi drog oss undan tillsammans med flickan, som hette Violetta. Hon presenterade oss för sin pojkvän Adam och de började så småningom berätta om sina liv och om sin situation som HIV-smittade i Polen idag.

Det var ingen munter historia, utan snarare en nattsvart tragedi. Två begåvade unga människor som så gärna ville leva ett lyckligt liv. Både två hade börjat använda droger och så småningom smittats av HIV. Man tycker att, som Ödets utdelning åt två personer i sin ungdoms vår, så skulle detta räcka gott och väl. Men Violettas och Adams helvete börjar egentligen här.

Den polska sjukvården gav klara signaler redan från första mötet. Adam berättade för oss om den läkare som delgav honom resultatet av hans HIV-prov. ”Jaha, Du har AIDS. Adjö!” I filmen berättar han om ambulansmännen som helt enkelt inte ville befatta sig med Adams HIV-smittade kamrat. Läkaren på infektionskliniken, Dr Pynka, bekräftade att det fanns en avog inställning bland de anställda inom sjukvården till folk med denna sjukdom. Vad beror detta på?

Adam och Violetta har två sjukdomar: de är beroende av narkotika, och de bär på HIV-viruset. Får de inte bra, hygienisk hjälp med att sköta, och bli av med, sitt beroende, är risken stor att de kommer att bidra till spridningen av HIV.

Bristen på rena sprutor är ett allvarligt problem härvidlag. Trots att engångssprutor länge funnits i Polen säljer, enligt Adam, många apoteken fortfarande inte sprutor och nålar till narkomaner, utan prioriterar andra behov. Och behandlingshemmen saknar medicin och sjukvårdsutrustning. Varför är det så?

Vi lät frågorna gå till samhällets representanter. Dåvarande vice borgmästaren i Szczeczin, Pawel Bartnik, berättade att staten satsar resurser på högteknologisk forskning och utrustning snarare än på bassjukvård. Och även om den fördelningen kommer att ändras framöver, blir det ändå totalt sett för litet resurser. Vad gäller behandlingshem, mötte de opposition från lokalbefolkningen, var de än planerades. Vid sidan av den statliga sjukvården finns det ett antal privata organisationer i Polen, varav MONAR är den mest kända, som försöker hjälpa narkomaner, HIV-smittade och andra människor som hamnar utanför samhällets försorg. Även dessa organisationer har haft svårt att driva rehabiliteringshem på grund av lokalt motstånd.

Hur skulle folk själva vilja bli behandlade i samma situation? Eller är den tanken otänkbar?
Adam och Violetta berättade om hur de försökte sprida kännedom om sin och andras situation genom att framträda i ett tv-program. Effekten blev dock det motsatta: när grannarna via programmet fick reda på att det fanns HIV-smittade personer i deras hyreshus, uppmanade de Adam och Violetta att genast flytta därifrån, annars skulle de bli innebrända!

De fick plats på ett behandlingshem men stod inte ut med ledarens auktoritära stil. De ville bo tillsammans, för att ge varandra stöd, men det gick inte för sig. I stället fick de bo i trappuppgångar, ständigt bortjagade av polisen. För sitt uppehåll tvingades de tigga pengar av sina medmänniskor, och utsätta sig för deras spott och spe. Att söka arbeta som HIV-smittad var lönlöst.



Plötsligt blir det isande klart för oss varför de flesta människor med HIV och AIDS, som vi träffade, inte ville ställa upp i bild i vår film. Enda sättet för dem att behålla något slags socialt liv var att dölja sin sjukdom. De som hade barn måste, likt Adam, försöka träffa dem i smyg – stjäla en stund tillsammans – eller, för att inte släkten skulle hämnas på barnen, flytta ifrån dem. Och dessa reaktioner från släkten berodde på hotet om social utfrysning som de i sin tur upplevde från sin omgivning…

En annan riskgrupp vad gäller smittspridning av HIV är de homosexuella. Även dessa upplevs av omgivningen som dubbelt belastade. Ytterligare en grupp, som betraktas som syndare och som därmed marginaliseras och lämnas åt sitt öde, är de prostituerade och deras kunder. Ju mer samhället vänder ryggen åt dessa människor, desto större är risken att sjukdomen sprids.

Vad vet människorna om AIDS och HIV? Många ungdomar som vi frågade hade mycket oklara föreställningar om smittovägarna och hur man skyddar sig. Det verkar vara ett område som många vuxna har svårt att tala öppet om.

Varje land har etiska frågor som bränns. Sverige är i mångt och mycket ett sekulariserat samhälle. Kyrkan har förlorat mycket av sin forna roll som moralens ledsagare och väktare. Abort och skilsmässa är vanliga företeelser, som inte orsakar svenska debatter om rätt och synd. Genmanipulation och aktiv dödshjälp är däremot exempel på frågor som får oss att ifrågasätta eller försvara vårt normsystem. Och vårt förhållande till människor med annat utseende eller annan ursprung sätts ständigt på prov.
I Polen är kyrkans makt fortfarande stark. Att inte leva efter kyrkans normer och påbud är att leva i synd. Sex och samlag är primärt till för att alstra barn. Att göra abort är förbjudet. Påven tycks tillåta användning av kondomer för att undvika aborter men inte som skydd mot AIDS… Sexualvanor och -beteende är hur som helst ett område som inte gärna diskuteras öppet.

Många människor vi pratade med påstod att det polska folket inte är moraliskt eller känslomässigt berett att ta emot de HIV-smittade. MONARs grundare, Marek Kotanski, beskyller polackerna för att vara ”bland de mest intoleranta i världen”. Okunnighet föder skräck och skräck föder hysteri, som i fallet med behandlingshemmet i byn Laski. Kotanski berättade också om ett hus i byn Rembertow som stod och förföll i flera år för att ingen vågade gå in där. Folk trodde att huset var smittat eftersom Kotanski varit därinne. Det var några år sedan det begav sig, men rädslan och fördomsfullheten kring sjukdomen AIDS verkar finnas kvar i dagens samhälle.

En stor bov i dramat är polsk ”kompot”, som är en populär drog bland ungdomar. Den är lätt att tillverka; den är billig och lätt att komma över; och – mest ödesdigert av allt – den är en vätska som tas intravenöst, i stället för som piller eller pulver. Kompot är kanske den främsta orsaken till att antalet HIV-smittade har ökat markant i Polen, medan det har börjat minska i Västeuropa. Officiellt finns det cirka 6000 HIV+ personer i Polen idag, men myndigheterna uppskattar det verkliga antalet till 25000, varav hälften är beroende av narkotika.

En resursrik välfärdsstat skulle kunna fånga upp de tiotusentals narkotikaberoende och/eller HIV-smittade polacker, som håller sig gömda. Men sjukvården i Polen verkar satsa i första hand på kostsamma, högteknologiska behandlingar snarare än på bassjukvård och förebyggande åtgärder. Utbyggda sprutbytesprogram saknas nästan helt. Det finns metadonbehandling för sprutnarkomaner men inga pengar för att implementera den i större utsträckning. Pengar till dyra mediciner såsom Retrovir, som kan rädda livet på HIV positiva, har däremot beviljats. Ca 800-1000 personer per år ska kunna behandlas. En annan viktig satsning måste vara att hos vanliga människor åstadkomma större förståelse för, och medkänslan med, drogmissbrukare och HIV-smittade.

Det är främst genom den yngre generationen som en attitydförändring kan ske. En förändring som kan stimuleras och stödjas av pedagogerna. ”Förändringar i samhället förutsätter förändringar i skolan,” skrev essayisten Herbert Read. Kan lärarna hjälpa sina elever att tala öppet om dessa frågor – med kamraterna, föräldrarna, politikerna, läkarna, prästerna, ”mannen på gatan”? Är ungdomarna nyfikna på att söka upp och bekanta sig med HIV-smittade och drogmissbrukare och homosexuella? Skulle de ha lust att dokumentera och kommentera sin verklighet: med videofilm, fotografier, konst, teater, dikter och tidningsartiklar? Att utbyta synpunkter med t. ex. en systerskola i Sverige genom brevväxling, faxar eller e-mail?

Så skrev vi i den polska versionen av dessa anteckningar, riktade till polska skolor. Färsk statistik visar att HIV-smittan har tredubblats i Östeuropa det senaste året. Men intresset för droger ökar också i Sverige, framför allt bland unga människor. Och införseln av narkotika till Sverige – inte minst polsk amfetamin – tycks också ständigt öka. Vad beror detta på? Finns det paralleller mellan polska och svenska ungdomarnas situationer och framtidsutsikter idag?

Här finns öppningar för svenska elever att jämföra sin verklighet med ungdomar i vårt grannland. Kontakten och kommunikationen mellan människor hjälper oss att förstå både oss själva och varandra.

Det är rädslan inför det obekanta som skapar fördomar. Och att leva efter fördomar är att gå miste om livet. ”Döm aldrig en människa,” lyder ett indianskt ordspråk, ”innan du gått en mil i hans moccasiner.” Att våga bekanta oss med andra människor, och leva oss in i deras situation, är att riva bort murarna bakom vilka misstänksamhet och hat kan frodas. Kärleken är att se varandra och lyssna på varandra, i förvissning om att vi alla har något att berätta.

Malmö
Kevin Benn